Ibland kan det ta emot då man kommer på sig själv med att inte ha rört sig ett steg ur fläcken. Det blir som en mycket otrevlig Aha upplevelse. Hur mycket man än försökt, trampar man ändå fortfarande på samma fördömda fläck; och kommer inte därifrån hur mycket man än för sitt liv försöker. Det som hör till det fina med detta är att man ständigt tror att man rört sig långt bort och förbi från den där fläcken. Att man har lyckats med att gå vidare. Det sorgliga i det hela brukar vara att man i själva verket inte rört sig en millimeter.
Vissa aspekter kommer man aldrig att förstå, och andra tar längre tid att inse än andra. Utmaningen är att veta när man ska upphöra med att försöka förstå.
Det finns en för stor hoppfullhet mot mänskligheten för att man ska vilja ge upp, även då förnuftet skriker att det är mer än nog. Så man tvingas till ytterliggare en kamp av förståelse..
Minnen börjar stilla försvinna och ersättas av nya. Trevliga minnen. Krampaktigt håller vi ändå kvar vid de lilla vi vågar ha kvar och blicka tillbaka mot. Eftersom vi inte är redo för att förlora alla på en gång. Någonstans undrar man ändock i allt. När man ska få slippa. När man ska få slappna av på riktigt, och inte behöva tänka sig för i varenda pyttelitet steg man ska ta. Ta en vän till hjälp. Fråga vad de ser. Ibland märker man inte själv de framstegen man faktiskt gjort och gör.
Fast. Tänk ändå. Att. Du är den enda du alltid har kvar. Så. Förstör inte dig själv. För då har du ingenting alls kvar. Du består. Kom ihåg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för din tanke.