Det man helt enkelt. Måste.

Beundra fåtalet som vågar. I väntan på att själva göra samma saker. 
Då det ligger alltför nära inpå är det en omöjlighet att göra ordentlig rättvisa. Om perspektivet saknas är det omöjligt att skapa insikter. Eftersom man inte har någonting att ta fasta på. 

Erkännande över att sakna kunskapen. Att man inte nått hela vägen fram. Än. Ibland görs det man inte vågar, för att det inte finns någon annan möjlighet. En känsla av att en dag göra samma sak.  Av en enda simpel anledning, att man helt enkelt bara; måste.

Du består.

...Och, där. Där, förstod man. Att tankarna är desamma som de vanligtvis är vid dessa tider i världen. Ändå. Någonstans mitt i allting har man en stilla undran. När?
 Ibland kan det ta emot då man kommer på sig själv med att inte ha rört sig ett steg ur fläcken. Det blir som en mycket otrevlig Aha upplevelse. Hur mycket man än försökt, trampar man ändå fortfarande på samma fördömda fläck; och kommer inte därifrån hur mycket man än för sitt liv försöker. Det som hör till det fina med detta är att man ständigt tror att man rört sig långt bort och förbi från den där fläcken. Att man har lyckats med att gå vidare. Det sorgliga i det hela brukar vara att man i själva verket inte rört sig en millimeter.
 Vissa aspekter kommer man aldrig att förstå, och andra tar längre tid att inse än andra. Utmaningen är att veta när man ska upphöra med att försöka förstå.
 Det finns en för stor hoppfullhet mot mänskligheten för att man ska vilja ge upp, även då förnuftet skriker att det är mer än nog. Så man tvingas till ytterliggare en kamp av förståelse..
 Minnen börjar stilla försvinna och ersättas av nya. Trevliga minnen. Krampaktigt håller vi ändå kvar vid de lilla vi vågar ha kvar och blicka tillbaka mot. Eftersom vi inte är redo för att förlora alla på en gång.  Någonstans undrar man ändock i allt. När man ska få slippa. När man ska få slappna av på riktigt, och inte behöva tänka sig för i varenda pyttelitet steg man ska ta. Ta en vän till hjälp. Fråga vad de ser. Ibland märker man inte själv de framstegen man faktiskt gjort och gör.

Fast. Tänk ändå. Att. Du är den enda du alltid har kvar. Så. Förstör inte dig själv. För då har du ingenting alls kvar. Du består. Kom ihåg det.

Citat.

Ibland har man varit klok så länge att man helt enkelt måste vara lite dum ett tag för att skapa balans.

Insikt.

Människor gör mig så förundrande förbannad ibland att jag måste lära känna allihop.

Viljan att förmedla den där känslan som bara är. Är totalt omöjlig.

...Att kliva in i ditt liv, i din sfär; där du vistades. Var. En komplicerad värld. Att inse att man inte längre kunde, utan att det bästa man kunde göra för dig vore att gå, var svår. Insikten att man hade gjort mer än tillräckligt, över förväntan; fruktansvärt mycket mer än någon begärt att man skulle gjort. Fast att ens försöka sätta sig in i det perspektivet vore totalt omöjligt. För det första skulle det vara alldeles för svårt att sortera ut alla intryck. För det andra skulle vetskapen om de upplevelserna vara för smärtsamma för en människa att hantera. För skulle man enbart blivit översköljd av de känslorna utan att varit med om allt det andra som byggt upp personligheten skulle man bara vittrat sönder till något oväsentligt.  Det är bara sorgligt då man tänker på de som gått miste om att lära känna den person du faktiskt var. Under allt det andra. Jag vet att det inte fanns något mer jag kunde ha gjort. Men man klandrar alltid sig själv. Du var här. Du var älskad. Du älskade och hatade. Du gjorde världen till en bättre plats då dina andetag fyllde atmosfären med din existens. Men jag kunde inte vara allt. Förlåt...

Poesi.

Det kändes så verkligt, det kändes som igår
i drömmen är du kvar, i drömmen kan du göra vad jag vill

Famlar efter det osägbara, det onåbara
utom räckhåll för själen, tar ljusår att vandra
den tid som försvann, men som fanns kvar ändå

ser du tillbaka finner du inget liv
bara mörker och felaktiga ljuspunkter
blicka framåt, det är där livet finns
där finns allt man kommer älska

-




“En väg skymtar bitvis, var stilla,
begär ej att se den till slut
men var nöjd med det lilla
- nu har du dock fotfäste några sekunder
och faller du, då är det gott om du faller
på knä.”