Lånad.

Det är bara en lånad känsla. Det är inte på riktigt även om det känns precis så.

Existera.

Det är en konst. En fin sådan att välja hur pass mycket känsla man ska ha och hur mycket man ska låta den ta över när man skriver. Om man bara ska skrapa på ytan eller om man ska djupdyka in i den. Huvudstupa ner någonstans dit man inte vet vart man hamnar. Det är sällan man lyckas bemästra denna förfinade konsten. Men drivkraften som får en att försöka är troligtvis det som är det vackra i det hela. Det är det som väger upp allt.

Vi är de vi är, vi existerar och det borde vara nog värt att uppskatta, för alla.

Blickar tillbaka.

Åtrår känslan som fyller varje cell med intryck och sinnesimpulser, men blickar inte tillbaka konstant; och studerar inte alltid det som finns kvar. Låter det yttre skina igenom det förgångna istället. Uppfyller själen av det nya. Låter det andra vara därhän än så länge. Det går inte att förändra det som varit. Det enda man kan är att leva för stunden. Låta dagen fylla ens själ och allt det som är tomt inuti. Man har det kvar, man har alla känslorna kvar. Men man behöver inte känna dem konstant. Man kan styra det, man kan välja när man vill ta fram dem. Se det som en ask, vars insida enbart en själv kan öppna. Ens vrå, en vägledare, ens; ens allt. Välj era stunder väl, plocka bara fram det mest bisarra. Dra isär det och knyt ihop det som ni vill. På ert eget vis. Skapa någonting nytt och vackert av det förgångna och fula. Försköna det, späd på. Gör så att man känner någonting. Vad som helst. Då händer mirakel.


Försök inte förändra, eller fånga bitarna som finns kvar bara. De kommer falla dig ur händerna, du kommer stupa och inse det när det rinner mellan fingrarna. Det kommer försvinna. Du kommer kräva mer av att vara uppfylld av en känsla. Vilken som helst. Bara för att få komma undan en stund från det ingenting som annars omger dig. Alltid kan man blicka tillbaka på det förflutna eller tjuvkika fram på framtiden. Kanske förändrar det inte någonting, men ibland kan man inte låta bli. Det är en ny tid nu men känslorna finns för evigt kvar. De är bara väl inkapslade i en ask.

Du är perfekt.

Du kan förändra världen. Och det med bara din blotta existens.

I miljön anas det uppenbara.

På tal om inspiration. Att bara titta ut och beskriva det som finns utanför kan vara fullt gångbart ibland. Sättet man väljer att beskriva omgivningen är ytterst intressant. Även om man inte skriver rakt ut vad karaktären känner, kan det anas, och det byggs upp en stämning; en känsla som genomsyrar alla ord som skrivs. Det är en balansgång. Men en fantastisk sådan. För att gå vidare från miljön behöver man acceptera att miljön ständigt kommer vara där ändå. Det betyder inte att den glöms bort. Den finns för evigt kvar. Ibland bara mer eller mindre gömd bakom snirkliga ord och till ytan onödiga beskrivningar. Det som finns i undertexten är det man vill åt. 


Prova att försöka se världen som om den vore ny och magnifik varje gång ni öppnar era ögonlock och låter ögonen vila på miljön runtomkring. Alla människor. All natur. Allting. Tänk om det faktiskt kan vara så vackert som det förefaller att vara stundoms.

Upptagenhet.

Då man är fullt upptagen med andra saker står inspirationen still. Den lyser verkligen med sin frånvaro. Först när man slappnar av kommer alla orden och meningarna tillbaka. Det är alltså bara att vänta. Vänta på tiden då mörkret och tankarna infinner sig. Dags att fortsätta med boken. Ett halvår kvar. Sen ska det vara klart. Känns avlägset men jag ser i alla fall änden på alla sidor och kapitel nu.

Vakenhet.

Trötta fingrar skapar en avsaknad av nedtecknade ord. Brist på sömn och inspiration tar överhand.
Det är så ibland.

Vidgade vyer.

"Om man bara låter sitt perspektiv befinna sig utanför medvetandet så kan man omöjligt  se allt. Först när man tar en rejäl titt inuti kan man se allting".

Beslut.

På en plats. Egentligen inte alltför långt bort finner man det som man behöver. På en skitig avslutad plats befinner sig allt man behöver för att skapa det där äckligt laddade. För att möta det är de inte mycket som behövs. Om man vill skriva om det där som berör precis under huden. Det där som kittlas och som får en att bli förbannad. Allt det där förbjudna. Om man vill göra precis det så kan man. Om man har just det, viljan.
 Hur pass mycket man bör nedteckna det som får läsaren att känna precis så som karaktären i boken gör är beslut man får fatta någon gång under processens gång. Hur mycket som ska lämnas fritt över till fantasin att bygga ihop av läsaren själv. Om sidorna ska kantas av en alltför styrande och rak stil, eller om den mer långsamt ska låta läsaren följa med. Likt en våg, på ett stilla; mycket stilla vatten.

Musik inspiration.

Inspiration för dagen. En regnig. Men fin dag. Ännu.

En svunnen historia.

I tanken. Vissa sena kvällar dyker du upp. Som från ingenstans och berättar om en svunnen historia. Det är bara att nicka och hålla med och förundras över mystiken som bara ett ensamt andetag kan inrymma. 
För att finna sin huvudkaraktär behöver man vistas där denne troligtvis skulle befinna sig. Kanske får man djupdyka till platser dit man egentligen inte borde vara på längre, för att åter finna den inspiration som skapade allting som man från början ville påbörja. För att kunna lära sig formulera exakt det man vill förmedla behöver man införskaffa sig kunskapen. För att det bara är så. För att man måste helt enkelt. Det gäller bara att finna det där specifika som låter fantasin föras iväg till en plats dit man finner inspiration. Till allt det som är i det fördolda. 

Tänk att skriva ner någonting som verkligen berör någon annan människa. Det vore drömlikt. Att fånga de scenarion där gränsen mellan verklighet och fantasi möts. Det hade varit, obeskrivbart.

Skrivprocess.

Ska nog införskaffa mig i en bra anteckningsbok dit jag kan förvara min inre mindmap om boken. Behöver strukturera upp det här med skrivandet. Får nog göra ett schema. Seriöst. Jag ska bli klar detta år. För att jag vill. Men det här med att förvara allt i datorn känns inte tillräckligt äkta. Men att skriva  för hand är för omodernt.

Jag behöver skissa och återgå till syftet med boken innan jag kan slutföra den. Fånga upp alla trådar, skörda alla planteringar. Det är bara ett så enormt jobb. Behöver struktur och ska ordna det. Sen så. Då.

Om att samtala och att våga fråga.

Det finns många måsten, råd och förhållningssätt om hur man ska vara och bete sig då man samtalar. Man glömmer lätt bort det viktigaste av allt; att lyssna. Alltför ofta är människor för upptagna av sig själva och sitt inre kaos att de missar snappa upp på de signaler som medmänniskor signalerar ibland. För det görs det hela tiden. Omedvetet signaleras det om hur man har det. Även fast man inte alltid är medveten om det själv. Allt för sällan tar sig dock människor tid att helhjärtat lyssna på personen de har framför sig. Det är enklare att flytta fokus till någonting annat, eller någon annan. Att lyssna på riktigt är en konst. En konst som jag tror är väldigt svår att bemästra, om inte nästintill omöjlig. Det finns helt enkelt för många intryck och språk så att vår hjärna inte hinner registrera allt under den korta tid som det allt som oftast är då man samtalar.
Sedan så gäller det att besitta en stor portion mod också  Det är inte lätt att ta på det som bara är en känsla av att någonting inte stämmer. Ibland måste man helt enkelt bara våga göra någonting annorlunda. Våga fråga. Helt enkelt. Kort och gott. Lyssna (på det som inte alltid sägs) och fråga om det som ingen annan frågat om.

Ärlighet.

Imponeras när människor är totalt ärliga mot sin omgivning. Framför allt då människor är totalt ärliga mot sig själva och det som de känner allra djupast inuti. Även om det inte alltid behöver vara en sanning för de andra som får höra på, så är det ju alltid en sanning för den som säger orden. 
   Det finns något väldigt beundransvärt i att betrakta det fina samspelet som sker då man är sann mot sig själv och sina känslor. Det är olika för människor självklart huruvida de besitter den förmågan eller ej. Men då det sker. Då är det någonting väldigt sällsynt och vackert. Sånt ska man ta vara på. Verkligen. Inte bara kasta bort. En tanke är någonting ytterst betydelsefullt för den som känner den. Det bör man aldrig förglömma.

Om saknad.

Alla som man någon gång har älskat kommer alltid ha en plats i hjärtat oavsett vad än anledningen må vara till att de inte längre finns kvar i ens liv, och ibland saknar man dem som man egentligen inte vill kännas vid.


Not all wounds are visible.


(2011)

Skrivkramp.

Leka med tankegångar. Skapa händelser av ingenting för att inspireras till någonting nytt. Konsten att avteckna ett bekymmerslöst kroppsspråk och en sargad själ.Nedskrivna ord på pappret. Visa allt det där fina som kan visas upp. Att skildra någonting väldigt vackert men samtidigt så skrämmande. Att skildra en sargad människas tankegångar i text. Beröra. Det är ju det jag vill göra. 

Borde skriva mer på boken. Borde. Ska. Vill. Nu? Kanske. Senare.

Vi är.

Vi är de vi är, vi är skinande och vackra
vi är osynliga och omärkbara
vi är de vi är, de mörkaste av dagar
 när vi är långt borta från verkligheten och anklagar
på en annan plats, som inte länge finns,
hamnar vi då vi försöker och minns
trots det kommer vi alltid finna vägen tillbaka
även om det ibland tar tid då man får bejaka
sig själv och sina drifter och behov
då minnet på riktigt sätts på prov


Skulle vi varit de vi var om mänskligheten stod still
och vad hade egentligen gjort av eller till
hade världen blivit tom och skör
om fotstegen inte längre vandrade här framför
skulle världen vetat vad som skulle ske
om vi fått den att verkligen inse
om vi lär in det vi inte vill
det vi fruktar och inte vågar nästintill
tar tiden och världen slut isåfall
eller räknas det som ett gränsfall
svaren på alla frågor är svåra att svara på
även fast vi i djupet av vår själ försöker att nå
bara något litet typ någonting
en känsla eller kraft som kan hjälpa oss förstå allting


Vi tittar en bit ifrån
du är otroligt speciell och unik, en ikon
i vår själ är du den bästa
men vi får ju inte säga det mesta
 kanske upphör vi existera då
och var skulle vi isåfall gå
alla frågor vi har kräver inga svar
även fast tanken den tomt lämnas kvar

(2011)

Första inlägget.

Det är någonting speciellt över att öppna upp en helt ny bloggsida. Och tänka att nu. Denna gång. Nu stannar jag. Här ska jag låta mina ord bli till meningar som förevigas. Ända tills man tröttnar. Och åter igen börjar om. På en ny adress.
   Det är min vision att skriva varje dag. I praktiken blir det inte alltid så.  Att skriva på en roman tar tid. År. Försvunnen tid som på något vis stannar kvar på pappret någonstans. Såvida man inte eldar upp sitt alster eller kastar det i sopnedkastet vill säga. Det är ett jätteprojekt.  Allt man skriver har en innebörd. 
   När jag började skriva skrev jag mest då inspirationen föll på. Hade inte en tanke på vilket maffigt projekt som ligger bakom varenda boksida. 
Man kan likna det vid att bygga ett hus. Har man inte en tillräckligt bra grund fallerar allting till slut. Det värsta är bara att man inte vet exakt när. Det gäller alltså att vara noggrann. Något som inte alltid är så lätt då man blir överenergisk och vill bli klar. Men jag ska försöka. Kanske publiceras det något utdrag från boken här. Vi får se helt enkelt hur pass självkritisk jag är. Tills dess får det helt enkelt vara en plats för inspiration för mitt fortsatta skrivande. Tack.