Rogivande.

Problem kan få en oväsentlig sfär runtomkring, i jämförelse med vad andra människor lever med för vetskap varje dag. Men än en gång. Det är inte rättvist att jämföra någon med några, eller en själv med allting runtomkring. Alla äger rätten till sina problem. Och även om vi skulle anse ett problem vara minimalt, kan det vara desto större för personen som äger det. Det är viktigt att se saker och framför allt försöka se tankar ur andras perspektiv. Det finns så mycket mer att lära om man tillåter ens sedvanliga inskränkthet vila ett tag. Det är svårt. Som så mycket annat. Men i slutändan: Alla lever det liv de vill. Mer eller mindre. Ibland är det dock ett större problem för omgivningen att acceptera det, än det är för en själv.

Uppskatta livet. Ta hand om varandra och framför allt er själva. Det finns så mycket man vill, så mycket mer man vill lära. Och vi borde göra det. För det är inte alla som får chansen till att göra det.

Danke.

Fantastiska nedtecknade ord slingrar sig fram sida efter sida. Kan inte annat än att hålla med då kreativiteten säger; välkommen tillbaka.

Att låta det förflutna få lov att finnas.

"... när man blickar bakåt

när man fått distans
så ser man att det svåra
var källan till en chans..."

"Känslor är inte bestående, utan övergående fenomen".

Kanske försöker ni göra er själva mindre viktiga för att slippa känna det som ni vet inte är något annat än livet självt. Människor kan känna precis de känslorna de vill. Det är fullkomligt acceptabelt att vara lycklig, likväl som det är okej att inte vara det; alltid .Ägandet till ens tankar besitter enbart en själv och därmed kan man själv eliminera dem. Om det nu är det man vill göra.
De orealistiska tankarna som ni ,om ni tänker efter vet om; inte stämmer. Tillåt inte de tankarna stanna kvar särskilt länge och frodas inuti er, de blir då ännu mer svårt övertalade och omöjliga att bli av med. De klistar sig fast inuti era själar som små inre meddelande. De kommer bli så pass starka att ni inte kan göra annat än att hålla med om det som sägs.
När ni  tänker en orealistisk tanke; lyssna på det som sägs, acceptera det; och lämna det sedan därhän.
Om det inte fungerar. Försök då bena ut vad det egentligen är som sägs inuti. Försök att vara så precis som ni bara kan, specificera tonfallet och röst läget. Fundera sedan på om det som sägs stämmer.

Om ni kommer fram till att det stämmer. Fundera då ut vart någonstans ni lärt er detta. Kanske är det då senare möjligt att eliminera den tanken helt. Om inte, kanske det går att justera ordvalen så att de bli mer positiva. Prova justera tonfallet eller röst läget. Prova, prova; prova.

Fundera på när ni var lyckliga senast. Hur det kändes. Tänk på att ni är precis samma personer fortfarande. Ni kan må så igen. Det ni var då, är fortfarande era egenskaper. Sätter och tankarna ni tänkte är också era. Ni är inte bara det ni känner. Ni är mycket mer än så. Även om ni har en känsla av att ha fastnat,och det känns som om ni är begränsade. Även om ni inget hellre vill än att springa bort, för att ni vill vara någonting annat än det ni tänker om er själva. Så fortsätt försöka.
Ni väljer själva om ni ska vara ett offer  för era tankar, eller om ni ska försöka leva så som ni vill göra; innerst inne.

Att välja att stanna kvar i känslan eller att släppa den fri.

Du har ett val. Du kan vältra dig i känslan som uppfyller dig eller låta den försvinna.
Den där känslan som fyller hela din kropp och alla dina sinnesintryck med sin prakt. Känslan som gör att tankarna uttrycker hur svårt det är att bli av med den. Tankarna som till sist uttrycker att det är omöjligt. Att du aldrig kommer bli av med den. Att den har kommit för att stanna.

Du har fortfarande ett val.

Tankarna kommer trampa på dina mest ömtåliga punkter och göra allt för att få stanna. Bygga bo och leva i din kropp. Stänga in sig, inkapsla sig; för att du ska låta den fördjupa sig. Tankarna kommer att inbilla dig att det är omöjligt. Att det inte finns något annat val än att de ska stanna.

Du har fortfarande ett val.

Du väljer när du vill låta känslan gå dig förbi och lämna dig för ett tag. Du väljer när du vill acceptera känslan och låta den finnas och sedan ebba ut. Bara du. Det är Du som väljer om du vill låta den stanna kvar. Bara du. Ingen annan. Kom ihåg det.


/Några små ord om mindfullness som ligger mig oerhört varmt om hjärtat. Som en privat mjuk säck att hoppa in i när man behöver värme inuti själen.

Oangenämt.

...På språng. Fångar det som faller de andra ur händerna. Där. Bara där. Tar på sig dräkten som osar martyr. Forcerade. De där upplyftande och positiva är som bortblåst. Endast ett moln av ogästvänlighet kvar, som mest kliar och irriterar. Kvarlämnade i kroppar som blir likt förstenade. Som inte alls vill vara med. Känslor som är svåra och nästintill omöjliga att ta sig ur. Besvikelse över att ens egen identitet och person inte räcker till. Alls. Rädsla över att alla orden som viskas inuti är sanna. Att man inte duger. Alls.
   Även fast, man vet att om; att man kan om man vill. Men att just nu inte är en sådan tid...

Tankar.

Passerar för ett ögonblick och stannar för ett tag till i våra liv.

Ljusstunder.

"And you threw a spark that lit the candle that set us all on fire".

Står på sig själv.

"I don't know how you stand when you've got no floor"

Färglöshet.

...Vad hade vi varit utan våra tankar,
vi hade varit färglösa...