Viljan att förmedla den där känslan som bara är. Är totalt omöjlig.

...Att kliva in i ditt liv, i din sfär; där du vistades. Var. En komplicerad värld. Att inse att man inte längre kunde, utan att det bästa man kunde göra för dig vore att gå, var svår. Insikten att man hade gjort mer än tillräckligt, över förväntan; fruktansvärt mycket mer än någon begärt att man skulle gjort. Fast att ens försöka sätta sig in i det perspektivet vore totalt omöjligt. För det första skulle det vara alldeles för svårt att sortera ut alla intryck. För det andra skulle vetskapen om de upplevelserna vara för smärtsamma för en människa att hantera. För skulle man enbart blivit översköljd av de känslorna utan att varit med om allt det andra som byggt upp personligheten skulle man bara vittrat sönder till något oväsentligt.  Det är bara sorgligt då man tänker på de som gått miste om att lära känna den person du faktiskt var. Under allt det andra. Jag vet att det inte fanns något mer jag kunde ha gjort. Men man klandrar alltid sig själv. Du var här. Du var älskad. Du älskade och hatade. Du gjorde världen till en bättre plats då dina andetag fyllde atmosfären med din existens. Men jag kunde inte vara allt. Förlåt...