Blickar tillbaka.

Åtrår känslan som fyller varje cell med intryck och sinnesimpulser, men blickar inte tillbaka konstant; och studerar inte alltid det som finns kvar. Låter det yttre skina igenom det förgångna istället. Uppfyller själen av det nya. Låter det andra vara därhän än så länge. Det går inte att förändra det som varit. Det enda man kan är att leva för stunden. Låta dagen fylla ens själ och allt det som är tomt inuti. Man har det kvar, man har alla känslorna kvar. Men man behöver inte känna dem konstant. Man kan styra det, man kan välja när man vill ta fram dem. Se det som en ask, vars insida enbart en själv kan öppna. Ens vrå, en vägledare, ens; ens allt. Välj era stunder väl, plocka bara fram det mest bisarra. Dra isär det och knyt ihop det som ni vill. På ert eget vis. Skapa någonting nytt och vackert av det förgångna och fula. Försköna det, späd på. Gör så att man känner någonting. Vad som helst. Då händer mirakel.


Försök inte förändra, eller fånga bitarna som finns kvar bara. De kommer falla dig ur händerna, du kommer stupa och inse det när det rinner mellan fingrarna. Det kommer försvinna. Du kommer kräva mer av att vara uppfylld av en känsla. Vilken som helst. Bara för att få komma undan en stund från det ingenting som annars omger dig. Alltid kan man blicka tillbaka på det förflutna eller tjuvkika fram på framtiden. Kanske förändrar det inte någonting, men ibland kan man inte låta bli. Det är en ny tid nu men känslorna finns för evigt kvar. De är bara väl inkapslade i en ask.