Existera.

Det är en konst. En fin sådan att välja hur pass mycket känsla man ska ha och hur mycket man ska låta den ta över när man skriver. Om man bara ska skrapa på ytan eller om man ska djupdyka in i den. Huvudstupa ner någonstans dit man inte vet vart man hamnar. Det är sällan man lyckas bemästra denna förfinade konsten. Men drivkraften som får en att försöka är troligtvis det som är det vackra i det hela. Det är det som väger upp allt.

Vi är de vi är, vi existerar och det borde vara nog värt att uppskatta, för alla.