En svunnen historia.

I tanken. Vissa sena kvällar dyker du upp. Som från ingenstans och berättar om en svunnen historia. Det är bara att nicka och hålla med och förundras över mystiken som bara ett ensamt andetag kan inrymma. 
För att finna sin huvudkaraktär behöver man vistas där denne troligtvis skulle befinna sig. Kanske får man djupdyka till platser dit man egentligen inte borde vara på längre, för att åter finna den inspiration som skapade allting som man från början ville påbörja. För att kunna lära sig formulera exakt det man vill förmedla behöver man införskaffa sig kunskapen. För att det bara är så. För att man måste helt enkelt. Det gäller bara att finna det där specifika som låter fantasin föras iväg till en plats dit man finner inspiration. Till allt det som är i det fördolda. 

Tänk att skriva ner någonting som verkligen berör någon annan människa. Det vore drömlikt. Att fånga de scenarion där gränsen mellan verklighet och fantasi möts. Det hade varit, obeskrivbart.