Om att samtala och att våga fråga.

Det finns många måsten, råd och förhållningssätt om hur man ska vara och bete sig då man samtalar. Man glömmer lätt bort det viktigaste av allt; att lyssna. Alltför ofta är människor för upptagna av sig själva och sitt inre kaos att de missar snappa upp på de signaler som medmänniskor signalerar ibland. För det görs det hela tiden. Omedvetet signaleras det om hur man har det. Även fast man inte alltid är medveten om det själv. Allt för sällan tar sig dock människor tid att helhjärtat lyssna på personen de har framför sig. Det är enklare att flytta fokus till någonting annat, eller någon annan. Att lyssna på riktigt är en konst. En konst som jag tror är väldigt svår att bemästra, om inte nästintill omöjlig. Det finns helt enkelt för många intryck och språk så att vår hjärna inte hinner registrera allt under den korta tid som det allt som oftast är då man samtalar.
Sedan så gäller det att besitta en stor portion mod också  Det är inte lätt att ta på det som bara är en känsla av att någonting inte stämmer. Ibland måste man helt enkelt bara våga göra någonting annorlunda. Våga fråga. Helt enkelt. Kort och gott. Lyssna (på det som inte alltid sägs) och fråga om det som ingen annan frågat om.