Oangenämt.

...På språng. Fångar det som faller de andra ur händerna. Där. Bara där. Tar på sig dräkten som osar martyr. Forcerade. De där upplyftande och positiva är som bortblåst. Endast ett moln av ogästvänlighet kvar, som mest kliar och irriterar. Kvarlämnade i kroppar som blir likt förstenade. Som inte alls vill vara med. Känslor som är svåra och nästintill omöjliga att ta sig ur. Besvikelse över att ens egen identitet och person inte räcker till. Alls. Rädsla över att alla orden som viskas inuti är sanna. Att man inte duger. Alls.
   Även fast, man vet att om; att man kan om man vill. Men att just nu inte är en sådan tid...